Om John Lapidus bok Vårdstölden – hur den privata välfärden tar från det gemensamma

Text: Emma Eliasson Åström

Daniel Suhonen beskriver Vårdstölden som en bok om ”hur man på effektivast möjliga sätt river ner stödet för ett gemensamt sjukvårdssystem med kompakt folkligt stöd”. Det stämmer att det definitivt går att saxa ut en komplett coaching-i-fem-punkter-för-välfärdsentreprenörer a la Timbro ur den här skriften, bortsett från att Timbro troligen hade slipat bort den ständigt underliggande men återhållna ilska som går som en röd tråd genom Vårdstölden.

Ilskan är dock inget som på något vis skulle skada kvaliteten i materialet. Påståenden, citat och beräkningar är noggrant källhänvisade och det råder ingen tvekan om att Lapidus vet vad han pratar om. Och det bör han ju. Till vardags, när han inte slänger ihop guider för delad välfärd, är han ekonomhistoriker på Handelshögskolan i Göteborg. Det är kanske där han fått tillfälle att utveckla den pedagogiska styrka som också gör sig väl synlig. Vårdstölden är en bok om ersättningssystem, om försäkringspremier, om avtal och politiska beslut, men den är inte svår att förstå och den är inte tråkig (om man när ett litet intresse för välfärdssamhällets utveckling. Om man inte gör det rekommenderar jag att läsa en annan bok. Kanske en av Cecilia Gyllenhammar).

För att ge en översikt: den svenska sjukvården (och skolan och omsorgen, vilka också effektivt avhandlas i två kortare kapitel) håller på att delas i två. En fil för persikor, en för citroner.

Persikor är friska, generellt sett. De är stadda vid god kassa. Inom vården är de framförallt goda försäkringskunder: de vill ha en privat sjukförsäkring, de betalar för en försäkring, men de behöver oftast inte nyttja den. De är ju friska. Rosiga. Citroner däremot. De är, som ni vet, sura. De är sjuka. Ofta. De vill också ha en försäkring, eller ja, de vill också ha vård. Men om citroner skulle in i samma försäkring som persikorna, då skulle ju premierna, det persikorna och citronerna betalar för försäkringen, bli jättedyra! Så mycket vård som citroner behöver! Det kommer ju persikorna inte att betala. Varför skulle de? Försäkringsbolagen har löst det. De sorterar frukten väl. In med persikor på försäkringsautogirot: ut med citroner till den offentliga vården. Löst!

Vad Lapidus skoningslöst pekar på är att det är våra gemensamma skattepengar som subventionerar god vård för persikorna, eller alla de som väljer att gå före i (den långa långa dåliga) kön. Samtidigt pågår en stark smutskastningskampanj av den offentliga vården som gärna får beskrivas som direkt livsfarlig, allt för att få persikor att snällt börja betala extra via försäkringspremie för sin vård. Men som tur är kan de få skatteavdrag för det, om de får det via sin arbetsgivare (självklart har alla goda persikor arbetsgivare). Inte ens arbetsgivaren behöver betala! Vem betalar? Åh, staten. Alltså skatten. Alla de där citronerna, som sitter och surar i något brunt väntrum timme ut och timme in.

Till syvende och sist landar vi i frågan kring vilket samhälle vi vill skapa. Det går utmärkt att fortsätta dela på välfärdssystemet. Det är bara att köra på. Men vi ska veta vad det är vi väljer. Och om du vill veta hur systemet är uppbyggt, hur det håller på att förändras och hur den folkliga opinionen manipuleras till att tro att privatisering är en tillgång för svensk offentlig vård, ta en guidad tur i persikolunden. Den är jättefin. Kolla inte på andra sidan staketet bara.