Hej alla vackra klimatkämpar!

I våras stod jag på samma plats och i samma sammanhang och pratade om samma sak och om så behövs gör jag det tusen gånger om för att nå vårt gemensamma mål! Det har inte gått så lång tid i månader och veckor men i det kollektiva medvetandet har det passerat ljusår.

Såhär är det – jag står inför er som medmänniska, som aktivist men framförallt som förälder! Jag har följt min dotters och hennes vänners resa och jag står kluven inför den. Kluven för att jag är stolt. Stolt och tacksam för att jag har kunnat följa deras kamp. Plakatmålning, samtal med politiker, bandbokning, press på skolledning, banderollmålning och mycket mer. Allt har de gjort för att hajpa skolstrejkerna. För att få fler att komma, politiker att lyssna och omvärlden att vakna.

Och de har lyckats!

Deras oro är vår oro och deras kamp är vår kamp. Därför blir jag bestört när jag hör att samtidigt som vi som föräldrar uppmuntrar och stöttar våra barn samtidigt som grundskoledirektören i den här stan går ut och säger till våra barn att de gör fel. Fel för att de agerar? Fel för att de tar det ansvar som vi alla borde tagit för länge sedan? Vari ligger felet? Ni barn som är här nu- vi är glada att ni är här. Vi är här för er skull vi gör detta tillsammans. Ni gör inget fel, det är ni som haft rätt hela tiden!

Men jag är ändå kluven. Kluven för att i vår lilla familj har vi gjort vad vi kunnat. Siri har slutat flyga, jag har slutat äta kött. Båda med samma mål men med olika medel. Men det ställer till det i vardagen. Saker som kanske är obetydliga i förhållande till den stora kampen men som i en ensamstående morsas liv ändå blir till ännu ett par pusselbitar. Vi reser inte tillsammans ibland. Att laga mat blir krångligt och dyrt. Men vi löser det. I somras rann det över. När jag satt på en flygplats och smsade med henne och saknaden och frustrationen blev för mycket. Det blev för mycket för att orättvisan blev så påtaglig. Över att vi som enskilda tar vårt ansvar, över att våra barn gråter av oro för sin framtid samtidigt som storföretag och ledare fortsätter sätta sina egna intressen före det som faktiskt är grundläggande.

Allas vår framtid!

Även om det är fantastiskt att vi är så många här idag och tar vårt individuella ansvar till en kollektiv nivå så är storföretagens utsläpp, kapitalismens girighet och staters oförmåga och ovilja att agera större krafter.

Den enda slutsatsen vi kan dra är att det är inte vi som ska förändras, det är systemet. I den enkla frasen: ”Byt system- inte klimat” ligger inte bara en önskan. Däri ligger lösningen.

Självklart är det, och förblir viktigt, att vi tar ett gemensamt ansvar och slutar leva över våra tillgångar. Men den enda hållbara lösningen är att byta system. Det finns rörelser som driver våra gemensamma frågor, det finns partier som vill utlysa klimatnödläge i kommunen. Låt oss ena de krafter som finns här idag och leva upp till att leva systemförändrande. Låt oss enas med alla som står på vår sida och pressa systemet tillsammans.

Jag och min dotter kommer att fortsätta kämpa i det lilla – tillsammans.

Men vi kan inte lösa det själva, vi vill göra det tillsammans med andra föräldrar och barn, entusiaster, pensionärer, visionärer….

Det finns massor av organisationer hör idag, gå med i en av dem. Ta reda på vad de vill och hur de jobbar, gå på ett möte, skriv en debattartikel eller måla en banderoll. Men gör det för fasiken tillsammans! Låt oss enas i det enkla faktum att våra barn förtjänar bättre. De förtjänar sina liv och sin framtidstro. Låt oss tillsammans ge dem hopp och framtidstro.

För ingen är fri förrän alla är fria!

Busi Dimitriu